Jag tänker inte gå in i handlingen,, men Tilda Swintons känslor gick under huden på mig. Det var känslokallt distanserande och hisnande passion om vartannat.

Musiken var pampig, dramatisk, mörk och dyster på samma gång. Den var i stark kontrast till det man såg, som emellanåt hade ett romantiskt skimmer...

De fladdriga kameraåkningarna hade jag lite svårt för, blir lätt illamående kameran far utan att man kan fästa blicken =(.

Sammanfattningen är ett riktigt mästerverk som berörde mig riktigt djupt och jag ångrar inte att jag gick och såg den =).

Kram / vason